Om oss
Historien om Bockholmengruppen
På Bockholmen i Stockholms skärgård stod en sekelskiftesvilla och väntade på att få nytt liv. Ett träruckel på utsidan, tom på insidan. Ingen el, inget avlopp, inget vatten. Det fanns visserligen potential i huset, men man fick anstränga sig för att se den.
Peder Smith drev båtmack och en enkel servering på Dalarö och fick ett tips om att villan stod tom. Han älskade skärgården och båtlivet, och bar på en dröm om en riktig restaurang. Tillsammans med barndomsvännen, ekonomen Tiel Ridderstad, och kocken Mathias Pilblad, som Peder introducerats för av en gemensam vän, åkte han ut till Bockholmen för att titta på villan. Pilblad hade varit med i kocklandslaget och arbetat på stjärnkrogar som KB och F12. Men han ville prova något eget. Inte en finkrog, utan något mer tillgängligt. Gärna finkrogstekniker, men kanske med enklare råvaror. Det måste inte vara dyrt för att vara gott, resonerade han.
I kråkslottet på Bockholmen såg de sin gemensamma skärgårdsbistro – ett vardagsrum vid vattnet för både båtälskare och cityfolk. En totalupplevelse med prestigelös service, stor meny, humana priser och hjärtlig atmosfär – öppet från morgon till kväll.
De drog på sig snickarbyxorna. Efter att ha slipat, snickrat och renoverat villan kunde trion slå upp portarna och ta emot sina första gäster på Bockholmen Hav och Restaurang den 1 maj 2003.
Det var rätt rörigt i början, men det fanns inget som stoppade oss. Vi sa ja till allting.
– Vi var redo att ta emot gäster, men det var fortfarande en hel del som saknades bakom kulisserna, minns Peder. Det var rätt rörigt i början, men det fanns inget som stoppade oss. Vi sa ja till allting. Vi anordnade företagsfester och riggade femkamper och anordnade bröllop som vi egentligen inte hade plats för.
– En gäst hade hyrt ett partytält som var alldeles för stort, men då byggde vi upp ett trädäck nere vid vattnet, skrattar Mathias. Ett trädäck som fortfarande finns kvar. Om jag hade vetat det jag vet i dag om hur det är att driva krog, hade jag nog haft svårare att se möjligheterna ute på Bockholmen, men jag är väldigt stolt över restaurangen, och att den lever och frodas i dag.
Både gäster och media hittade, trots det udda läget, ut till Bockholmen redan första sommaren.
Nyfikenheten på landslagskocken Pihlblads restaurang var stor, och Bockholmen placerade sig högt på prestigefyllda kroglistan White Guide.
2007 tog Bockholmengruppen över anrika Djurgårdsbrunns värdshus och 1600-talsborgen Dalaröskans, skärgårdens härligaste konferensanläggning.
2012 fick filosofin från Bockholmen Hav och Restaurang liv på en ny adress, den här gången i stadsmiljö på Nybrogatan 38. På Östermalm ville Peder, Mathias och Tiel skapa en modern kvarterskrog. Här serverades frukost, lunch och middag till rimliga priser. Klassiker som Pelle Janzon och kalvköttbullar bredvid medelhavsinspirerad spädgris och gazpacho. En lång bardisk där vem som helst kunde slå sig ned, kanske helt själv, och erbjudas alla restaurangens rätter. Liveband till frukost, dj:s på kvällen. Genuin och engagerad service, en mötesplats för dem som bodde i kvarteret. Peder minns pressen inför premiärkvällen.
– Jag har aldrig varit så nervös som när vi öppnade Nybrogatan 38. Där gick det verkligen inte att gömma sig bakom dåligt väder eller knepigt läge. Och man visste att alla skulle ha en åsikt om krogen.
Nybrogatan 38 blev snabbt en populär knytpunkt på Östermalm, och kvarterskrogarna har blivit fler. I dag driver Bockholmengruppen tio restauranger i Stockholm, förutom Nybrogatan 38, Bockholmen Hav och restaurang och Djurgårdsbrunns värdshus även Nytorget 6, Österlånggatan 17, Paraden, Le Rouge, Lilla Paris, Vinköket och Meatballs for the people.
För grundarna handlar restauranglivet om deras passion för att skapa något fantastiskt åt sina gäster.
– När jag märker att våra krogar är en del av människors liv blir jag så lycklig, säger Mathias Pilblad.
– Häromdagen hörde jag en gäst på Nybrogatan 38 som pratade med personalen när han skulle gå. ”Vi ses i övermorgon, imorgon är jag i Köpenhamn”, sa han. Som krögare har vi ett ansvar att ta hand om våra gäster på riktigt – för de lägger sin tid i våra händer. Äta sig mätt kan man göra hemma, vi måste göra något mer, något extra. Och när jag hör en gäst vara personlig med personalen så vet jag att vi gör något rätt.